Nyår

Snart har ett år gått. 365 dagar, fyra årstider, två skolterminer och ett oräkneligt antal händelser.

”How do you measure a year”, sjunger de i låten Seasons of Love från musikalen Rent. Det är en intressant fråga att ställa sig och något som jag funderat en del på. De flesta räknar ju från den första januari till den sista december, men är då resten av dagarna bara en nedräkning utan stopp och förnyelse?

Jag tror att människan har ett behov av att få ett avslut för att kunna ta sig an nya saker och gå vidare i livet. Det jag däremot tycker att man bör ifrågasätta är vad vi egentligen firar på nyår och om det är värt att fira på det sättet som många gör.

Vad firar vi egentligen när vi firar nyår? Att jorden än en gång lyckats ta sig ett varv runt solen utan att något oförutsett har hänt om man ska se det helt krasst. Men i ärlighetens namn så firar vi ju det när vi fyller år också, att man har fått uppleva hur jorden rört på sig i 360 dagar innan det börjar ett nytt varv, bara att skillnaden är att vi mellan 31 december och 1 januari byter kalender (den gregorianska i det här fallet, andra religioner och kulturer har ju sina egna högtider och tidsbestämmelser). I och för sig så firar man ju också hur man har utvecklats under de här dagarna, men frågan är om man verkligen kan ta en speciell dag och säga att man är klar med det man gjort innan och ska börja om på nytt som en mer utvecklad människa än tidigare, ett år (365 dagar) rikare än innan.

Nyåret var tidigare en religiös högtid då man offrade och gav löften. Idag i vårt sekulariserade land känns det dock inte lika aktuellt längre, för när var det senast som du bad till en högre makt på nyår? (Även om nyårslöften kanske kan räknas in i den kategorin, men de är oftast riktade till en själv snarare än en Gud.) Förr firade vi även nyår för att välkomna våren och ta avsked av vintern, men med den globala uppvärmningen så är det tveksamt om vi kan fira något sånt längre, dessutom är vintersolståndet mycket tidigare i vilket fall och faller snarare in på julafton.

Nå, det är ju inte de enda anledningarna. Vi firar det som har hänt sedan vi firade förra gången. Vi bestämmer oss för att göra bättre nästa gång och ser fram emot att lära oss nya saker.

Men nyåret är ju egentligen inte ett avslut. För alla skolungdomar fortsätter skolåret nästa år, på samma sätt som föregående. Deras avslut blir när de får sommarlov och deras nya början är när höstterminen tar vid då de får börja en ny klass och ett nytt skolår. För många är det sommaren som markerar ett avslut och hösten som visar en ny början. Det är också ganska individuellt när något börjar, t ex börjar man ett nytt liv med en flytt, ett giftermål, en examen och så vidare. Varför har vi då ett behov av att alla måste fira samtidigt?

Kanske kan man säga att det är då man slår ihop alla nystarter och avslut på en gång, för det händer ju en hel del såna under året och under nyåret firar man dem på en gång – fast det blir ju också lite konstigt, speciellt om man återgår till skolåret, då blir det ju så att man firar mitt i. Men kanske är det som julafton, ett tillfälle att umgås tillsammans och fira något som man kanske inte tänker så mycket på vad det egentligen betyder.

Så vad vill jag säga med detta? Att nyår är en trevlig högtid i sig, men att man kanske ska reflektera över vad det är man firar egentligen. Vi firar att ett antal dagar har gått sedan förra året och allt som hänt under dem. Men i dagens samhälle där vi i högre grad ser på individen istället för kollektivet så borde vi kanske ta tillfället i akt och fundera på vad som utgör våra liv och hur vi vill dela upp det för att se hur vi utvecklats och rört oss framåt, inte bara göra som vi alltid gjort.

”Five hundred twenty-five thousand
Six hundred minutes
How do you measure, measure a year?

In daylights, in sunsets, in midnights
In cups of coffee
In inches, in miles, in laughter, in strife.”

Seasons of Love av Jonathan Larson

Bild från www.fotoakuten.se

Dela länk: